Har i några dagar lyssnat väldigt mycket på Benn Jordan eller The flashbulb som är det artistnamn han går under. Det är mycket fina kompositioner och väldigt mycket som bara är instrumentalt vilket jag har fattat tycke om under det snaste året. En av hans låtar, Tomorrow Untrodden, är väldigt fin med ett väldigt vackert fiol-stycke som verkligen går rakt in i hjärtat. Första gången jag lyssnade på låten tyckte jag mig känna igen den för det är en låt som mycket väl skulle kunna vara ett soundtrack till en film. Det är som tidigarenämnt ett väldigt vackert stycke men det är inte den enda låten som är gudomligt inspirernde och roingivande. de flesta låtar han skrivit/komponerat är av den genren, just roingivande. Tyvärr finns inte detta musikaliska geni på spotify utan vill man lyssna får man köpa skivan, alternativt ladda ner den, eller lyssna på youtube. Han har några låtar där man får ta del av hans väldigt mysiga, lite oslipade röst (med oslipad menar jag inte dålig utan en lite mer hes, raspig röst.), som faktiskt ger mig rysningar. Gillar ni denna artist och vill höra mer instrumentalt och mysigt ska ni lyssna på Explosions in the sky och Eluvium som är två väldigt bra kompositörer as well. Explosions låt Your hand in mine rekomenderar jag stark, även First breath after coma. Eluvium har låtarna Radio ballet och Prelude for time feelers som är två väldigt fina stycken. Dessa artister finns på spotify så lyssna direkt! Får ni chansen att se några utav dessa live tycker jag verkligen att ni ska ta chansen. Alternativt kan ni göra som jag, ni som vill försköna långa timmar på bussen, ta er ipod, mobil eller mp3, fyll med vacker instrumentala kompositioner och njut av naturen utanför. Allting blir vackrare och man njuter genast lite mer av livet. Det är mina råd till er.
Ta vara på hösten, den har sina gråa stunder men det är också fylld av färg och liv. Njut! Det ska jag göra.
tisdag 31 augusti 2010
onsdag 18 augusti 2010
The comeback
Godafton. Nu blev jag sådär frånvarande igen..attans...förlåt.
Min sommar har varit ganska busy. Jag har spenderat mycket tid i Stockholm och på andra ställen. Jag var på Way out west i Göteborg för mindre än en vecka sen, sov på hotell och yra omkring i den vackra "huvfudstaden". Festivalen var helt fantastisk. Jag såg väldigt mycket bra band bl.a Beach House, Miike Snow, La roux, Broken Bells och Chemical Brothers (som tillochmed fick pensionärerna och skutta och dansa, vilket var häftigt!). Den konserten som jag alltid kommer minnas var Jónsi's konsert som var helt magisk. Skivan Go Do som han spelade är inte bara ett instrumentalt mästerverk men också texterna, känslan och han helt perfekta röst fick alla i publiken att vibrera av lycka och kärlek. Jag tror inte att jag var den enda som fällde en tår och jag tror inte heller att jag var den enda som helt okontrollerat log och skrattade av lycka. Eftersom jag varvade dessa känslor/uttryck trodde säkerligen flera av åskådarna att jag led av någon form av personlighetsklyvning men who gives a shit? Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så lycklig som jag var under den konserten. Jag hade velat stanna där, i det ögonblicket, föralltid. En liten besvikelse var dock när Jónsi och hans band spelade diskreta och avancerade små musikstycken väldigt tyst, kunde man från avstånd kunde höra basen ifrån LCD soundsystems konsert en bit bort. Dock lyckades han skickligt ändra det negativa till något positivt igenom att under små tysta perioder i låten charmigt nicka huvudet i takt till basen. Konserten var i princip perfekt. Självklart var han klädd i fjädrar och drog i mitten av konserten på sig en indianhövdings-huvudbonad, inte helt oväntat. Efter konsertan var samtliga av mina vänner och jag helt emotionellt utmattade, näst inill appatiska. Alla var mållösa och det är jag än idag. det jag försöker förklara för er här går inte ens att beskriva tillräckligt bra, men jag gjorde ett försök. Även Tha National och Mumford and sons var väldigt bra, många mysiga låtar och jag blev även då tårögd några gånger. Håkans konsert var helt klart den konsert med mest skutt och glädje i under hela festivalen. Vi fick även en sång av honom som han hade skrivit bara till den konserten och inte skulle sjunga igen. The Chemical brothers's konsert var väldigt dragig och alla dansade. vilket var underbart att se och väldigt inspirerande. Allt som allt var Way out west helt priceless och så sjukt bra. * * * * Den får 4/5 stjärnor av mig. Den hade fått 5 om det inte varit för att klubbspelningarna var så svåra att komma in på (det gjorde dock inte så mycket för min del för jag gillade hotellet och festivalområdet väldigt mycket, but still). Så nöjd är jag och det var helt klart värt pengarna. Jag vill även ge lite stjärnor till de tre herrarna som förgyllde helgen ytterligare med sin blotta närvaro. * * * Varsin stjärna får ni!
Mitt musik tips till er (utöver ovannänmda) är Crystal castles som är ett sjukt coolt och festligt band med bl.a låtarna Baptism och Untrust us i topp. LYSSNA! fett bra.
Godnatt!
Min sommar har varit ganska busy. Jag har spenderat mycket tid i Stockholm och på andra ställen. Jag var på Way out west i Göteborg för mindre än en vecka sen, sov på hotell och yra omkring i den vackra "huvfudstaden". Festivalen var helt fantastisk. Jag såg väldigt mycket bra band bl.a Beach House, Miike Snow, La roux, Broken Bells och Chemical Brothers (som tillochmed fick pensionärerna och skutta och dansa, vilket var häftigt!). Den konserten som jag alltid kommer minnas var Jónsi's konsert som var helt magisk. Skivan Go Do som han spelade är inte bara ett instrumentalt mästerverk men också texterna, känslan och han helt perfekta röst fick alla i publiken att vibrera av lycka och kärlek. Jag tror inte att jag var den enda som fällde en tår och jag tror inte heller att jag var den enda som helt okontrollerat log och skrattade av lycka. Eftersom jag varvade dessa känslor/uttryck trodde säkerligen flera av åskådarna att jag led av någon form av personlighetsklyvning men who gives a shit? Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så lycklig som jag var under den konserten. Jag hade velat stanna där, i det ögonblicket, föralltid. En liten besvikelse var dock när Jónsi och hans band spelade diskreta och avancerade små musikstycken väldigt tyst, kunde man från avstånd kunde höra basen ifrån LCD soundsystems konsert en bit bort. Dock lyckades han skickligt ändra det negativa till något positivt igenom att under små tysta perioder i låten charmigt nicka huvudet i takt till basen. Konserten var i princip perfekt. Självklart var han klädd i fjädrar och drog i mitten av konserten på sig en indianhövdings-huvudbonad, inte helt oväntat. Efter konsertan var samtliga av mina vänner och jag helt emotionellt utmattade, näst inill appatiska. Alla var mållösa och det är jag än idag. det jag försöker förklara för er här går inte ens att beskriva tillräckligt bra, men jag gjorde ett försök. Även Tha National och Mumford and sons var väldigt bra, många mysiga låtar och jag blev även då tårögd några gånger. Håkans konsert var helt klart den konsert med mest skutt och glädje i under hela festivalen. Vi fick även en sång av honom som han hade skrivit bara till den konserten och inte skulle sjunga igen. The Chemical brothers's konsert var väldigt dragig och alla dansade. vilket var underbart att se och väldigt inspirerande. Allt som allt var Way out west helt priceless och så sjukt bra. * * * * Den får 4/5 stjärnor av mig. Den hade fått 5 om det inte varit för att klubbspelningarna var så svåra att komma in på (det gjorde dock inte så mycket för min del för jag gillade hotellet och festivalområdet väldigt mycket, but still). Så nöjd är jag och det var helt klart värt pengarna. Jag vill även ge lite stjärnor till de tre herrarna som förgyllde helgen ytterligare med sin blotta närvaro. * * * Varsin stjärna får ni!
Mitt musik tips till er (utöver ovannänmda) är Crystal castles som är ett sjukt coolt och festligt band med bl.a låtarna Baptism och Untrust us i topp. LYSSNA! fett bra.
Godnatt!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
