The comeback

Godafton. Nu blev jag sådär frånvarande igen..attans...förlåt.
Min sommar har varit ganska busy. Jag har spenderat mycket tid i Stockholm och på andra ställen. Jag var på Way out west i Göteborg för mindre än en vecka sen, sov på hotell och yra omkring i den vackra "huvfudstaden". Festivalen var helt fantastisk. Jag såg väldigt mycket bra band bl.a Beach House, Miike Snow, La roux, Broken Bells och Chemical Brothers (som tillochmed fick pensionärerna och skutta och dansa, vilket var häftigt!). Den konserten som jag alltid kommer minnas var Jónsi's konsert som var helt magisk. Skivan Go Do som han spelade är inte bara ett instrumentalt mästerverk men också texterna, känslan och han helt perfekta röst fick alla i publiken att vibrera av lycka och kärlek. Jag tror inte att jag var den enda som fällde en tår och jag tror inte heller att jag var den enda som helt okontrollerat log och skrattade av lycka. Eftersom jag varvade dessa känslor/uttryck trodde säkerligen flera av åskådarna att jag led av någon form av personlighetsklyvning men who gives a shit? Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit så lycklig som jag var under den konserten. Jag hade velat stanna där, i det ögonblicket, föralltid. En liten besvikelse var dock när Jónsi och hans band spelade diskreta och avancerade små musikstycken väldigt tyst, kunde man från avstånd kunde höra basen ifrån LCD soundsystems konsert en bit bort. Dock lyckades han skickligt ändra det negativa till något positivt igenom att under små tysta perioder i låten charmigt nicka huvudet i takt till basen. Konserten var i princip perfekt. Självklart var han klädd i fjädrar och drog i mitten av konserten på sig en indianhövdings-huvudbonad, inte helt oväntat. Efter konsertan var samtliga av mina vänner och jag helt emotionellt utmattade, näst inill appatiska. Alla var mållösa och det är jag än idag. det jag försöker förklara för er här går inte ens att beskriva tillräckligt bra, men jag gjorde ett försök. Även Tha National och Mumford and sons var väldigt bra, många mysiga låtar och jag blev även då tårögd några gånger. Håkans konsert var helt klart den konsert med mest skutt och glädje i under hela festivalen. Vi fick även en sång av honom som han hade skrivit bara till den konserten och inte skulle sjunga igen. The Chemical brothers's konsert var väldigt dragig och alla dansade. vilket var underbart att se och väldigt inspirerande. Allt som allt var Way out west helt priceless och så sjukt bra. * * * * Den får 4/5 stjärnor av mig. Den hade fått 5 om det inte varit för att klubbspelningarna var så svåra att komma in på (det gjorde dock inte så mycket för min del för jag gillade hotellet och festivalområdet väldigt mycket, but still). Så nöjd är jag och det var helt klart värt pengarna. Jag vill även ge lite stjärnor till de tre herrarna som förgyllde helgen ytterligare med sin blotta närvaro. * * * Varsin stjärna får ni!

Mitt musik tips till er (utöver ovannänmda) är Crystal castles som är ett sjukt coolt och festligt band med bl.a låtarna Baptism och Untrust us i topp. LYSSNA! fett bra.

Godnatt!